”Den rätta tiden att koppla av är när man inte har tid att göra det”

Både julen och nyåret har hunnit passera i en hiskelig fart. Isak har hunnit fylla 1 år och Loke 2,5. Jag har börjat jobba, Mattias är föräldraledig. Livet bara rasar iväg just nu känner jag. Vi hinner inte med något alls fast vi ständigt är i farten!

Nu har i alla fall vår nya säng anlänt till vårt nya hus så trots ständigt flyttkaos, som aldrig verkar lätta, tänker jag bädda ner mig under täcket och faktiskt njuta och reflektera över dagen innan jag somnar. Flyttkaoset finns kvar imorgon 🙂

God natt

Annonser

Amning

Ett rätt så hett och omdebatterat ämne. När jag väntade Loke kände jag mig väldigt neutral, om det skulle funka bra ville jag amma men jag tänkte också att funkar det inte så ger vi flaska. Inget mer med det. Trodde jag. Jag och Loke fick egentligen aldrig amningen att fungera riktigt bra. Han fick inget bra tag. Det blev amningsnapp. Han gick inte upp tillräckligt i vikt. I tre månader kämpade vi med delamning och flaska men till sist landade jag äntligen i att nu blir det bara flaska. Trots att jag redan innan tänkt att jag inte skulle ha några problem med det blev det en kamp mot känslorna och jag var uppriktigt både arg och ledsen över att jag inte kunde amma vårt barn. Dumt? Ja. Men det var så jag kände. Trots att jag verkligen tycker att det viktiga är att barn faktiskt får mat, inte hur de får det. Lätt att säga.

Med Isak fungerade amningen klockrent från dag 1. Inga problem alls. Det kändes jätteskönt. Det enda negativa är väl att Mattias inte kunnat hjälpa till att mata då Isak inte tagit flaska. Matintroduktionen har ju gått lite segt med lillebror, han har gillat sin tutte 😉 för någon vecka sen hände det dock något, han åt inte lika mycket vid amning, spydde lite grann nu och då i samband med att han ammat. Släppte ofta och tog om. Vet inte om det börjat sina? Natten till idag spydde han som en tok efter att han ammat. Jag bestämde mig för det som gnagt inom mig några dagar, att sluta. Jag tänker sluta amma. Dubbla känslor. Jag saknar det lite, men känns ändå lite skönt. Nu kommer jag aldrig att amma mer… aldrig mer kommer någon att vara så beroende av mig som Isak varit under den här perioden.

Att amma eller flaskmata? Jag föredrar att amma, men det viktigaste är att man gör det som känns rätt för en själv och sin bebis! Och jag vet verkligen att anknytning och känslor inte alls sitter i sättet att mata. Jag känner mig lika nära och lika förtrollad av båda mina killar, oavsett hur de matats.

Hjälpredor

Nedräkning. Nu är det bara timmar kvar innan barnens pappa, hundens husse och min fina sambo kommer hem. Glada? Det är bara förnamnet. Ibland är det kämpigare än annars att vara ensam förälder hemma. Det är tur att jag har snälla barn, men det hjälper inte alltid när någon sover dåligt på natten och när man inte räcker till på dagarna. Och när man längtar efter lite vuxensällskap på kvällarna.

Idag hjälpte grabbarna sin mamma i tvättstugan 🙂 det är mycket som ska passa på att tvättas innan flytt. Mattor. Täcken. Kuddar. Hundfällar. För att inte tala om all annan tvätt som blir med våra småttisar 🙂

På lördag går flytten! Jag har ju tjuvflyttat lite grann redan [sådär lätt med en 11-månaders i släptåg] men nu när Hallman kommer hem skruvar vi upp en växel.

Spenderarbyxorna på

Idag har det blivit måååånga stora minustecken på kontot. Det var inte alls svårt. Ett besök hos veterinären, en tankning av Volvon och sen ett sänginköp. Vi har velat ett tag om säng nu, men nu slog vi till. Black-week gav oss en del rabatt så det blev ju ett litet mindre hål i plånboken. Det blev en bred säng, 210 cm. Tror att det blir super nu när det oftast är minst ett barn [och en hund] i sängen. Nu ska vi minsann sova gott 🙂

Baloo var hos veterinären som tyckte att han var i fint skick 🙂 min lilla pensionär ❤️ lite påbörjad till starr på ena ögat. Sen bestämde vi att en fettknöl på benet skulle tas bort. Han har ju sen en tid tillbaka lite problem med sina framtassar så dom ska röntgas för att se hur statusen är. Redan imorgon ska han lämnas in för röntgen och borttagning av knöl. Jag gillar inte att lämna kvar honom, men måste man så måste man.

Tio månader

Vår lilla Kick-paj blev hela 10 månader här om dagen! Bästa lilla ungen 🙂 han och hans fina storebror är verkligen det bästa som hänt oss. Även om det finns många oglamorösa sidor med småbarnsåren är det ju också alldeles fantastiskt att följa dessa två små individer varje dag. Den yngsta, som växer och växer, är precis som sin storebror väldigt sällan stilla. Allt ska upptäckas, dras i och smakas på. Han gillar aktiviteter, rytmik är en klar favorit och babysimmet är också populärt. Han vill vara med där det händer och gärna lägga sig i precis allt hans storebror tar sig för. Det är inte alltid jättepopulärt. Hans första ord lär med all säkerhet bli ‘Neeeeeej Giiiiisaaaaak!!!!’

Jo, det här med viktökningen går ju sådär. Han fortsätter att dala på kurvan. 9,1 kg väger han nu. Amning är fortfarande hans huvudsakliga föda och matintroduktionen går låååångsamt, sakta men sakta. Både bvc-sköterskan och läkaren tycker dock att han ser jättefin ut, han växer som han ska på längden [74,5 cm] så med lite mer fett i maten ska vikten nog också sätta fart igen. 

Han fortsätter förgylla våra dagar med världens bredaste leende, klappande händer och kvittrande joller. Ser fram emot första stegen och första orden, öven om jag bara vill stanna tiden nu en stund. Om två månader är det dags för jobb för mig! Känns overkligt. Mattias tar över min hemmatillvaro med sönerna, lyckliga han! 

Lilla Björn

Här händer det grejer vill jag lova. Vi har blivit med hus! Alltså ett eget hus. Hej då bostadsrätt. Jag ska tillbaka ‘hem’ till Steninge. Lite märklig känsla. Cirkeln sluts. Allt gick rätt fort så har inte riktigt hunnit landa än. Nu är det ju dessutom full fart mot försäljning av vårt fina lilla bostadsrättsradhus [lååångt ord!] så det är fullt upp. Jag och Isak har dessutom lyckats dra på oss en riktig hemsk förkylning. Mindre roligt.

Händer en del annat också på olika fronter så vi hinner inte stanna upp alls. Det blir ju ofta så. Allt på en gång.

I januari börjar jag jobba. Jag vill inte. Eller jag vill jobba, men jag vill inte att den här perioden i mitt liv ska ta slut. Jag vill ha mer kvalitetstid med mina fina barn, njuta av vardagslunken med en baby på höften. Möta och upptäcka vintern och våren med Loke utan stress. Vart tog det här året vägen!? Nästa år bor vi på annan adress! Spännande! Jag har ju lite svårt för förändring och nya rutiner innan jag jobbat in mig så jag misstänker att det blir en lite tuff start på nya året. Tur att Mattias är hemma, föräldraledig, och tar hand om oss. Det ska nog gå bra! Vad gjorde vi utan vår trygga pappafamn!? Bästa!

Viltspår

Plötsligt händer det, den bruna pälsbollen omnämns i ett inlägg 😊 man kan säga att det är mycket fokus på barn just nu, vilket i och för sig är ganska förståeligt. Jag har [tyvärr?] lärt mig att leva med mitt dåliga samvete över att Baloo aldrig får varken tid eller uppmärksamhet. Jag vet ju att många lyckas kombinera föräldraledighet och mängder med hundträning, nu har det tyvärr inte sett ut så för mig. Baloo förtjänar mer. Absolut. Jag vet det, men nu får han finna sig i situationen och gilla läget 😉 stackars, fina hund.

Nå, till saken! Förra fredagen började vi en fortsättningskurs i viltspår. Superkul! Jag har ju inbillat mig själv att jag helt tappat sugen för hundträning, men det är nog inte hela sanningen. Jag har bara inte tid och ork att prioritera det just ju. Men åh vad jag tycker det är roligt att se min hund hoppa jämfota av lycka över att få göra någonting tillsammans med mig. Han är ju en liten stjärna å spårar som en sån också 🙂

Det är Baloo och sen är resten av hundarna jaktraser. Nästa hund [om jätte, jättalänge! Oroa er inte, jag ska inte plåga fler hundar med tristess just i det här läget i livet] måste nog bli en jakthund. Tollare eller jaktlabb.

I slutet av kursen ska vi gå prov. Baloo är ju redan godkänd i anlagsklass så nu ska vi testa på öppen klass. Går det bra satsar vi mot championatet [tre förstapris i öppenklass] Tänk om min bruna guldklimp faktiskt skulle få en titel till sist, även om det nu varken blev i lydnad eller i bruks…

Målet nu är minst ett spår i veckan [utöver kurstillfället såklart] Jag hoppas att vi kan hålla det målet!